About Sonja Larsson
"You get an idea – which is a telling turn of phrase, really – you 'get' an idea, and then you have to take responsibility for it until it reaches its full potential. It's as though you owe it to the idea to take care of it and develop it." In 2007, Sonja Larsson was awarded the Sven-Harry's Art Museum Foundation grant, which has been awarded to artists annually since 2002, until the opening of the Museum in 2010, and every two years since then. As the Museum's curator, I find it important to highlight this background. The grant recipients reflect the Foundation's views on quality, in art and in building. And one of the criteria we mention when discussing quality in art is artistic consistency. This is found prolifically in Sonja Larsson's work. Since her studies at the Royal Academy of Fine Arts in 1980-85, she has oriented her efforts to developing highly unique methods for her artistic production, a slow, layered way of oil-painting on canvas or acrylic glass. She has consistently moved away from the easy option, with immense perseverance and a confidence in her own work methods, which she describes in the interview accompanying the exhibition, as a variable system of formal rules that govern her painterly efforts. In an ongoing, dialogue-like process, where time is an essential ingredient. But while the procedure of arriving at a finished work is governed by certain regulations, the result is characterised by being open, indeterminate, non-hierarchical. An artist she often refers to is Agnes Martin, who called herself an abstract impressionist, since her paintings, terse and wellcomposed as they are, nevertheless originated in something intuitive, a feeling. Similarly, Sonja Larsson's abstractly poetic imagery has an emotional resonance that evokes associations that are entirely different from pure formalism. Sonja Larsson has a huge talent and love for architectural qualities. An expression she used when we discussed the hanging of her paintings was that we should "show consideration for the building", utilise and interact with it, and see everything as a whole. This feeling for spatiality is distinctly present in her many public art works, the most recent of which is a facade for the Rinkeby Academy, completed in 2012. Here, the need to protect the building itself has interacted with the aesthetic expression in a congenial design. The perforated sheet metal covering the entire building, including the windows, which allows people to look out but not look in, forms a protective layer that creates a special atmosphere both outside and inside. A sense of sanctuary, exclusiveness and isolation, without any sense of claustrophobia. A place for growing and working. Sonja Larsson says that she wants viewers to receive her works just like they listen to music. To trust their own experience. To believe that the impression they get is the one intended. "Give it 30 seconds and see what you see..." So it is with great pleasure we let Sonja Larsson fill our building, Sven-Harry's (Art Museum), with her light. It will be a joyful experience, where we are encouraged to see what we see. And at the bottom of it all – as a kind of comfort – is her indefatigable labour. Her strong discipline, showing consideration for something. Something that is given to us. And hoping that it will be accepted, kindly.
Eva Asp
Chief Curator, Sven Harry's Konstmuseum
Om Sonja Larsson
"Man får en idé - vilket är ett intressant språkligt uttryck egentligen, man 'får' en idé - och sen måste man ta ansvar för den tills den nått sin fulla potential. Det är som att man är skyldig idén att ta hand om den och utveckla den." Sonja Larsson är en av de konstnärer som tilldelats museets stipendier, en utmärkelse hon fick år 2007. Stipendierna har delats ut årligen sedan 2002 fram till museets öppning 2010, och därefter med två års mellanrum. Som intendent har jag sett det viktigt att lyfta fram denna historik. Stipendiaterna speglar stiftelsens syn på kvalitet, inom konst men även byggande. Och ett av kriterierna när man talar om gott konstnärskap är konstnärlig konsekvens. Sådan hittar man i rikt mått hos Sonja Larsson. Hon är utbildad vid Konstakademien 1980-85, och har sedan dess målmedvetet utvecklat unikt egna metoder för sitt konstnärliga arbete, i ett tidskrävande skikt på skiktmåleri i oljefärg på duk eller akrylglas. Hon har konsekvent arbetat bort från det lättfunna, med stort tålamod och en tilltro till de egna arbetsprocesserna, som hon beskriver i den intervju som beledsagar utställningen, ett skiftande system av formmässiga regler som får styra det måleriska arbetet. I en pågående dialogartad process där tiden är en viktig ingrediens. Men om processen att komma fram till färdigt verk styrs av en viss regelmässighet, utmärks resultatet i stället av en öppenhet, något icke-bestämt, icke-hierarkiskt. En konstnär hon ofta refererar till är Agnes Martin, som själv kallade sig abstrakt impressionist, då hennes målningar, återhållsamma och välkomponerade som de är, ändå hade sitt ursprung i något intuitivt, i en känsla. På samma sätt har Sonja Larssons abstrakt poetiska formvärld en känslomässig resonans med helt andra associationer än de rent formella. Sonja Larsson har en stor begåvning för och kärlek till det arkitektoniska. Ett uttryck hon använde när vi talade om hängningen av målningarna var att vi skulle "ta hand om byggnaden", utnyttja och samspela med den, se allt som en helhet. Denna känsla för det rumsliga kommer tydligt fram i de flertal konstnärliga offentliga gestaltningar hon utfört, av vilken den senaste är en fasad för Rinkebyakademien, färdig 2012. Där fick behovet av skydd för byggnaden samspela med det estetiska uttrycket, i en välfunnen form. Den perforerade plåt som helt täcker byggnaden såväl som dess fönster, och som gör att man kan se ut men inte in, skapar ett skydd, som även inuti byggnaden bidrar till en alldeles speciell känsla. Av eget rum, av exklusivitet och av avskildhet, utan att det känns instängt. En plats för växt och arbete. Sonja Larsson säger om sina verk att hon vill att betraktaren tar emot dem på samma sätt som när man lyssnar på musik. Då misstror man inte sin egen upplevelse. Man litar på att det intryck man får är det man ska få. – Ge det 30 sekunder så får du se vad du ser… Så det är nu en stor glädje att Sonja Larsson får fylla detta hus, Sven-Harrys (Konstmuseum) med sitt ljus. Det blir en glädjerik upplevelse. Där vi får se vad vi ser. Och i botten – som ett slags tröst – detta outtröttliga arbete. Denna starka disciplin, att ta hand om något. Något som är en givet. Och hoppas att det tas emot, och tas emot väl.
Eva Asp
Chefsintendent, Sven Harry's Konstmuseum