Treacherous Elegance

When Sonja Larsson´s paintings take possession of a room the strangest things happen. This may seem contradictory in that her mode of address is restrained verging, indeed, on reticence. Nevertheless, her paintings create a sence of insecurity and things that recently seemed normal- the boundaries of the room, bearing and borne, scales and measurements- all appear with new meanings. One may naturally claim that this process of destabilization is fundamental to all artistic endeavour. Sometimes it is a result of violent attacs on our perseptive capacaties, literally causing the earth to shudder beneath our feet. With other artists it takes place in our minds where our expectation and preconceptions are savigely dealt with. A walk through the world of art is a walk among scented roses and raucous poses, starry frozen waters and treacherous seductions.

In the case of Sonja Larsson one thinks of the last two categories. The cool but insistent rhythm that radiates from her surfaces lures us like the song of the Sirens and before we become fully awere of what is happening we are standing on the fragile, starry ice, urgently seeking new marks to establish our bearing and solid ground so that we dont fall or drown. This experience can make us unsure of where we actually are and how we should behave; though it is not an unpleasant experience and it generates a considerable degree of curiosity. How did I end up in this galaxy, in this strangeness that-a moment ago-seemed so well defined and familiar?

The play of lines, both the arched ones and the straight ones, give rise to a musical movement that makes the lines indipendent of the surface on which they are drawn. It is in this constant changeability that the room dissolves: the placement and stability of the walls is no longer given but all is drawn into a liquid current. Whoever discerns and embraces this current is no longer firmly fixed at a specific point but is swept along by the visual music. The beholder is treated to a fine experience of poetry´s ability to alter both the march of time and the boundaries of the room without journeying further than is required to give one´s undivided attention to the work of art. In order to achieve all this, Sonja Larsson has developed a refined and subtle technique that makes the play of her lines look like rubber bands streched across the smooth surfaces. The traces of brushwork have been removed. She confronts the beholder with the paradox that denying the means and aims of painting nevertheless results in exquisite painting. Whith this approach to the craft of painting she can support herself on predecessors like Kasimir Malevich, Piero Manzoni and Yves Klein while contributing to this tradition something very personal of her own. Part of this tradition is letting the sensual stimuli approach zero as a reaction to the hyper-stimulation that the world increasingly offer us. The path into her paintings allows one to rely on one´s own ability to experience colour, form and rhythm without the volume being turned up to its peak level.

As is so often the case with strictly abstract painting, it is not just a matter of connecting with a modernist tradition but the abstraction lets us hear an echo of nature. These paintings are like the lattices that occur in various crystallization processes; but also like the "starry frozen waters" mentioned earlier. The expression comes fomthe novel Fromma mord (Pious murders) by Lars Ahlin. The ice, which is much too thin for safety, creates a starry pattern beneath their feet as people take great risks in order to survive. The image of the person walking out into the ice acts as a metaphor of the risks that are inherent in the artist´s profession. The traces of this risk-taking are evident in Sonja Larsson´s paintings. Her lines can criss-cross their way across the surface with such intricacy that one can discern neither the start nor the finish and then they can suddenly give voice to liberating rhythms and chords. Results like this do not come from following a plan developed in advance but they are the product of a process in which the artist has let herself become absorbed. The painting itself takes over the act of painting and the boundary between the movements of the artist´s body and what takes place on the canvas are erased; life becomes painting and painting life. It sounds so simple but is infact so very difficult. When one lets oneself be immersed in the process one has passed through all the established rules and conventions and has enterd into a form of relative freedom. Looking at these paintings can give rise to the same feeling that one has when listening to a jazz solo that leaves the melody behind it and creates a piece of intractable and living music within the music.

One can view Sonja Larsson´s painting in this way when they are hung in this rational and well-proportioned architecture. One´s immediate impression is that the paintings adapt to the room though on their own terms: that they create asymbiosis with the surrounding space and it´s material but, without having seen precisely these rooms, I shall risk claiming that the experience will soon give way to a mild but definite process of destabilization of the type that I have sought to describe above.

And so, once again, works of art find meaning not by blending into their surroundings but by confronting them. We are faced with a cool elegance that hides a treacherous trap in which it is highly stimulating to become ensnared.

​

Olle Granath

​

En försåtlig elegans

När Sonja Larssons målningar tar ett rum i besittning inträffar de mest oväntade saker. Detta må förefalla motsägelsefullt eftersom tilltalet är återhållet på, och ibland över, gränsen för det diskreta. Inte desto mindre skapar hennes målningar en osäkerhet om det som nyss föreföll självklart, rummets begränsningar, det bärande och det burna, skalor och mått, allt tycks få nya innebörder. Man kan naturligtvis hävda att denna destabiliseringsprocess är grundläggande för allt konstnärligt arbete. Inte sällan sker det med våldsamma attacker mot vår perceptionsförmåga som, rent bokstavligt, får marken att gunga under fötterna, i andra fall sker det på ett mentalt plan där våra förväntningar och förutfattade meningar får sig rejäla törnar. En vandring i konstens värld är en vandring bland rosor, rallarsvingar, stjärnande isar och försåtliga förförelser. När det gäller Sonja Larsson så är det närmast de båda sistnämnda kategorierna man kommer att tänka på. Som en sirensång uppfattar man den svala, men betvingande, rytm som utgår från hennes ytor och innan man riktigt vet hur det gått till står man på den bristande isen och söker nya orienteringspunkter och fast mark som gör att man slipper sjunka eller falla. Upplevelsen må skapa en osäkerhet om var man befinner sig och hur man skall bete sig, denna upplevelse är dock inte oangenäm och ger i sin tur upphov till en betydande nyfikenhet. Hur hamnade jag i denna galax och i detta tillstånd från något som alldeles nyss verkade så väl definierat och bekant?

Linjespelet, både det bågformade och det räta, ger upphov till en musikalisk rörelse som gör linjerna oberoende av underlaget. De lever sitt liv fritt i rummet ömsom framför och ömsom bakom det bemålade underlaget. Det är i denna ständiga föränderlighet som rummet löses upp, väggarnas placering och stabilitet är inte längre givna utan allt dras in i ett flöde. Den som uppfattar och tar till sig detta flöde står inte längre stadigt förankrad i en punkt utan låter sig sköljas med av den visuella musiken. Betraktaren får en fin upplevelse av poesins förmåga att förändra både tidens gång och rummets gränser utan att någon annan resa företas än den som utgörs av den skärpta uppmärksamheten inför verket.

För att uppnå detta resultat har Sonja Larsson utvecklat ett förfinat och subtilt hantverk som får hennes linjespel att se ut som om det var elastiska band som spänts över de släta ytorna. Spåren efter penselns arbete har arbetats bort. Hon ställer sin betraktare inför paradoxen att ett förnekande av måleriets medel och mål resulterar i ett utsökt måleri. Med detta förhållande till hantverket skriver hon in sig i en tradition där hon kan ta spjärn mot sådana föregångare som Kasimir Malevitj, Piero Manzoni och Yves Klein samtidigt som hon tillför denna tradition något som är hennes egna och mycket personliga bidrag. I den traditionen ingår också att låta sinnliga stimuli närma sig nollpunkten som en reaktion på den överstimulans som världen bjuder på i allt större utsträckning. Vägen in i hennes målningar tillåter att man bottnar i sin egen förmåga att uppfatta färg, form och rytm utan att volymen står på högsta styrka.

Som så ofta är fallet med sträng abstraktion i måleriet så är det inte enbart en anslutning till en modernistisk tradition utan genom abstraktionen hör man också ett eko av natur. Dessa målningar liknar de gitter som uppstår i olika sorters kristallisationsprocesser men också de "stjärnande isar" som redan nämnts i denna text. Uttrycket är hämtat från romanen Fromma mord av Lars Ahlin. Den alltför tunna isen brister under fötterna på människor som tar stora risker för sin överlevnads skull. Bilden av människorna som ger sig ut på isen blir en metafor för det risktagande som ryms i konstnärskapet. Sonja Larssons målningar bär tydliga spår av sådant risktagande. Hennes linjer kan sno och tvinna sig över ytan så att man varken finner in- eller utgång för att plötsligt klinga ut i befriande rytmer och ackord. Sådana resultat uppstår inte genom en på förhand uppgjord plan utan som resultatet av en process i vilken man låtit sig absorberas. Måleriet tar hand om den målande i stället för tvärtom, gränsen mellan den egna kroppens rörelser och det som sker på duken suddas ut – livet blir till måleri och måleriet liv. Det låter så enkelt men är i själva verket så svårt. När man ger sig hän har man tagit sig rakt igenom alla regelverk och konventioner och inträtt i en form av relativ frihet. Betraktandet av dessa målningar kan ge upphov till samma känsla som man får inför ett jazzsolo som lämnar melodislingan bakom sig och skapar ett stycke obändig och levande musik i musiken. På det sättet kan man också se Sonja Larssons målningar när de placeras in i denna rationella och välproportionerade arkitektur. Det första intrycket är att målningarna går rummen till mötes på deras egna villkor, att de upprättar en symbios med det omgivande rummet och dess material, men, utan att ha sett just dessa rum, vågar jag påstå att den upplevelsen snart får ge vika för den milda men bestämda destabiliseringsprocess som jag i det föregående försökt beskriva.

Så får konstverken än en gång sin mening, inte genom att smälta in i en miljö utan genom att konfrontera den. Vi ställs inför en sval elegans som rymmer ett försåt i vilket det är ytterst stimulerande att bli snärjd.

 

Olle Granath

​

A State of Potential

Visiting Sonja Larsson at the old school in Årsta where she has her studio. Up on the hill, the snow lies pristine, the sky is blue and the studio building is flooded with light, both indoors and out. If we were to hold a snowflake under a magnifying glass, we would see an image not unlike the paintings hanging on her studio walls. The difference is that the myriad of snow crystals here all look the same, as they did the year before and as they will the next year, whereas that which awaits us in the studio has an unpredictable dynamic. The first thing that catches my eye in there is a huge, red "four-leafed clover" that I once saw in an exhibition but don't recognise now because it has gained so much body since it was last shown. The play of lines has grown denser, with a volume that raises it from the painted surface. This transformation tells of Sonja Larsson's relationship to her own works, a dialogue that is ongoing, with no end. When a work reaches its saturation point, the conversation simply moves to the next canvas or sheet of acrylic glass. She describes her method: Each line in the tight mesh requires her to guide the masking tape, a task that must demand unimaginable patience, and where most of the work is torn off and discarded before the result appears in its fragile purity. Her driving force, she says, is the pleasure she feels every day as she approaches the studio, the pleasure in picking up the thread from the previous day's dialogue with her materials. A vital part of her oeuvre consists of perceiving rhythms, harmonies and strains of melody beyond the sticky balls of masking tape, while remaining aware that the result does not spring from a pre-calculated system but from what happens to the image when it is liberated from the next layer of tape. Surprise is the factor that makes the effort enjoyable. Looking at these paintings, our conversation easily progresses to music, especially music that includes a large or small portion of improvisation, a kind of improvisation that embraces the musician and creates a new entity of the player and what is played. Keith Jarrett's strings of notes come close to the play of lines in the paintings, not just as an end result but as a road towards what finally meets the viewer and the listener. Could Keith Jarrett play the Köln Concert identically a second or third time? None of us believe he could, just as it would be impossible to create identical copies of these paintings. One decision is made at the start: Where a line is to begin and end. This saves the paintings from chaos. The artist takes control of the rhythmic grid that prevents the play of lines from turning cannibalistic and self-destructive. Just as music cannot do without silence, this visual music depends on the empty spaces. We can catch our breath and rest our gaze before the rhythm recaptures them and moves the experience onwards. The discipline that is nevertheless involved in the improvised and mutual effort generates a regularity and repetition in these pauses. Discovering this, the artist inverts her reading of the image and lets the "silent" parts speak – or even sing. A delicate bell shape takes over the surface painted in different shades of white. The plane is now filled with a minimalist and discreet, repetitive rhythm as a point of departure for entirely new visual conquests. Whiteness and silence are the state of potential.

​

 

Olle Granath, 2013

​

Möjligheternas Tillstånd

Till Årsta gamla skola för ett ateljébesök hos Sonja Larsson. Uppe på höjden ligger snön orörd, himlen är blå och ateljéhuset är dränkt i ljus både ute och inne. Tog man upp en snökristall och studerade den under lupp skulle man få se en bild inte helt olik de målningar som hänger på ateljéns väggar. Skillnaden är att alla de myriader snökristaller som ligger här ser likadana ut och det gjorde de förra året och det kommer de att göra nästa år. I det som väntar i ateljén finns en oförutsägbar dynamik. Det första som fångar blicken där inne är en stor, röd "fyrväppling" som jag sett tidigare på en utställning men inte känner igen därför att den fått så mycket mera kropp sedan den senast visades. Linjespelet har förtätats till en volym som lyfter från den bemålade ytan. Målningens förändring berättar om Sonja Larssons förhållande till de egna verken, en dialog som egentligen inte har något slut. Ett verk kan visserligen nå mättnad men då fortsätter samtalet på nästa duk eller plexiskiva. Hon beskriver sin metod: Varje linje i den täta väven kräver styrning av maskeringstejpen, ett arbete som måste kräva ett ofattbart tålamod och där också det mesta rivs bort och kastas för att resultatet skall framträda i sin spröda renhet. Enligt henne själv är drivkraften den lust med vilken hon varje dag närmar sig ateljén, lusten att få ta upp tråden i den föregående arbetsdagens dialog med materialen. En viktig del av konstnärskapet består i att se rytmer, klanger och melodislingor bortom de kladdiga härvorna av maskeringstejp och samtidigt vara medveten om att resultatet inte kommer ur ett på förhand uträknat system utan på vad som hänt med bilden när den befriats från nästa sjok av tejp. Arbetslustens rötter finns i överraskningen. Inför dessa målningar glider samtalet lätt över till musiken, särskilt den musik som rymmer ett större eller mindre mått av improvisation, en improvisation som tar hand om musikanten och skapar en ny enhet av den spelande och det som spelas. Keith Jarretts tonslingor kommer nära målningarnas linjespel, inte bara som ett slutresultat utan som en väg fram mot det som slutligen når den som ser och den som lyssnar. Skulle Keith Jarrett kunna spela Kölnkonserten identiskt likadant en andra och en tredje gång? Ingen av oss tror det, lika lite som det skulle vara möjligt att göra identiska kopior av dessa målningar. Ett beslut fattas vid arbetets början: Var en linje skall börja och var den skall sluta. Så undgår målningarna att hamna i kaos. Konstnären får kontroll över det rytmiska rastret som hindrar linjespelet från att bli kannibalistiskt och självförstörande. Lika lite som musiken klarar sig utan tystnaden, lika lite klarar den här visuella musiken sig utan de tomma ytorna. Andan återhämtas och blicken får vila innan rytmen fångar upp dem och driver upplevelsen vidare. Den disciplin som trots allt finns i det improviserade och ömsesidiga arbetet framkallar en regelbundenhet och en upprepning hos avbrotten. Inför den upptäckten vänder konstnären på läsningen av sin egen bild och låter de "tysta" partierna tala eller, snarare, sjunga. En spröd klockform tar över ytan målad i olika nyanser av vitt. Ytan fylls nu av en minimalistisk och diskret, repetitiv rytm som en startplats för helt nya visuella erövringar. Det vita och det tysta är möjligheternas tillstånd.

​

 

Olle Granath, 2013

​

Ett Historiskt Break

Ett legendariskt gäng jazzmusiker, vid tillfället lätt skadskjutna, anlände en dag år 1952 till Toronto för att göra en konsert i Massey Hall. Dagen var illa vald, samma kväll gick titelmatchen i tungvikt mellan Rocky Marciano och Joe Walcott. I konsertsalen, som kunde ta emot 2 500 besökare, satt 700 personer. Saxofonisten, som gick under namnet Charlie Chan, hade glömt sin altsax i New York. Charlie Parker, för det var han, fick låna en vit plastsaxofon av en lokal instrumenthandlare. Dizzie Gillespie, som var trumpetaren i bandet, lämnade ideligen scenen för att gå ut och höra hur det gick i matchen. Parker var irriterad. Kompet bestod av Bud Powell piano, Max Roach trummor och Charlie Mingus bas. Repertoaren var beprövade beboplåtar. Alldeles i början av "A Night in Tunisia" sticker den vita plastsaxofonen iväg ut bland galaxerna i en svindlande tonslinga. Även om jag, efter sextio års lyssnande, vet hur det går grips jag varje gång av en lätt svindel under lyssnandet. Kommer han att hitta tillbaka till ensemblen?

Charlie Parkers break i "A Night in Tunisia" dyker upp i mitt huvud varje gång jag står inför Sonja Larssons målningar. Sambandet blev ännu tydligare sedan hon berättat för mig att det egentligen inte finns någon plan när hon skapar sina intrikata och rytmiska mönster. Dock är begynnelsepunkt och slutpunkt bestämda. Mellan de båda punkterna kan mycket hända utan att den grundläggande rytmen går förlorad. Det är inte ovanligt att det dras paralleller mellan musikalisk improvisation och ett måleri som, likt Sonja Larssons, söker sin form i dialog med det som sker på bildytan. Det är dock sällan jämförelsen känns så naturlig som inför hennes målningar. Som betraktare har man ju inte heller klart för sig att början och slutet är på förhand bestämda. Man förs in i ett händelseförlopp som varken har början eller slut. I betraktandet uppstår en sinnets lätthet av samma slag som musik kan framkalla.

Rocky Marciano tog titeln från Joe Walcott vilket lär ha gjort Dizzie nedstämd. Att han den kvällen varit med och skrivit jazzhistoria på en glest besökt konsert verkar han inte varit medveten om just då. Så är det nog ofta både på konsertscenen och i ateljén.

​

Olle Granath

​