Unfold

The all-knowing weaver emits treacherous serenity. Norns spin threads of destiny at the foot of the world tree Yggdrasil. Ada Lovelace writes the first computer programme inspired by the punch cards of the mechanical loom. Generations of grandmothers, foremothers weave. Treacherous serenity is also within Sonja Larsson's painting. For who can claim that this is about calm and quietude? Between steady lines and measured dots emerge a myriad of explosions. The Grid within Larsson's paintings is a conceptual framework constructed to allow for both physical and spiritual leakages to manifest. How close are we really to these supernovas of activity? Perhaps we are beholding something at immense and intangible distance. Meanwhile we see a knot in a yarn. We see single colours one by one and we see the new hue they make together. We can follow the path of a solitary line. We see how all of these lines create absolute form. Between the physical, corporeal presence of the painting and the abstract richness of the imagery something new emerges. Immaterial, celestial. Paint and canvas go through a near alchemical process until matter ceases and Gold appears.

Upon encountering Jacquard's loom where beautiful patterns are created by coded punch cards Ada Lovelace comes to the conclusion that the binary dot patterns of programming can generate both music, graphics and poetry. Lovelace's poetical science equally describes Sonja Larsson's painting. Through the strictly mathematical something living and breathing appears, dancing across the lines. The picture seems to vibrate, the image swells into music. The calm and methodical approach shared with Bach, von Bingen, Reich and Glass persists and carries on until the structure turns into rapture. The experience resembles meditative transcendence. The alchemy of repetition.

 

Unfold.

 

Leaf by leaf, crease by crease the universe unravels, reveals itself, unfolds. The weave of the Norn divines an image of entirety. Grandmother unfolds her cloth. In Madeleine L'Engle's A Wrinkle in Time the protagonists traverse time and space by wrinkling and thus travelling through the fifth dimension of the tesseract. The fold becomes a place where time becomes both endless and compressed. Where we become aware of the total complexity of it all. Where we understand how effortlessly everything relates. A completely logical shortcut if we are able to liberate ourselves from the notion of reality as three dimensional. Larsson's paintings grant us such an opening. Beyond illusion, without applied perspective we can make our own folds and journey along the path of their course.

 

Katja Larsson, 2018

 

 

Unfold

Det finns ett förrädiskt sken av stillhet hos den allvetande väverskan. Nornan spinner ödets trådar vid foten av världsasken Yggdrasil. Ada Lovelace lägger grunden för modern programmering med hjälp av vävmaskinens hålkort. Generationer av mormödrar, förmödrar väver. Det förrädiska lugnet finns även i Sonja Larssons måleri. För vem kan påstå att detta handlar om stillsamhet? Mellan utmätta punkter och stadiga linjer pågår myller av explosioner. Linjespelet i Larssons målningar är ett ramverk konstruerat i syfte att skapa en situation där både fysiska och spirituella läckage kan uppstå i mötet mellan en linje och en annan. Hur nära befinner vi oss egentligen dessa supernovor av aktivitet? Kanske är det så att vi betraktar något som befinner sig på en oerhörd och ogripbar distans. Samtidigt ser vi en tova i en väv. Vi ser enskilda färger för sig och vi ser den nya kulör de bildar tillsammans. Vi kan följa en enda linjes väg. Vi kan se hur alla dessa linjer tillsammans skapar fullkomlig form. Mellan målningarnas fysiska, kroppsliga närvaro och dess abstrakta, rika bildspråk uppstår något nytt och okänt. Något immateriellt, universellt. Färgen bearbetas genom en nästintill alkemisk process tills materian upphör och Guldet träder fram.

I mötet med Jacquards vävmaskin där vackra mönster skapas med hjälp av kodade hålkort kommer Ada Lovelace till insikten att programmeringens binära punktsystem kan skapa både musik, grafik och poesi. Lovelaces poetiska vetenskap angår även Sonja Larssons måleri. Genom det strikt matematiska uppstår något levande som leker mellan raderna. Bilden tycks vibrera, linjerna växer till musik. Liksom hos Bach, von Bingen, Reich och Glass pågår det lugna och metodiska i Larssons målningar tills det strama, systematiska övergår i intensiv hängivenhet. Upplevelsen kan liknas vid meditativ transcendens. En upprepningens alkemi.

 

Unfold.

 

Universum ger sig tillkänna genom att blad för blad, veck för veck vikas upp, vikas ut, upptäckas. Nornans tråd spår bilden av en helhet. Mormor vecklar ut sin duk. I Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time korsar huvudpersonerna tid och rum genom att lägga ett veck och färdas via tesseraktens femte dimension. Vecket blir en plats där tid blir både oändlig och ögonblicklig. Där vi ser alltings oerhörda komplexitet. Där vi förstår hur enkelt det hela förhåller sig. En fullkomligt logisk genväg förutsatt att vi kan frigöra oss ifrån fixeringen av verkligheten som tredimensionell. På Larssons bildyta ges vi denna möjlighet. Utan illusion, utan skenbart perspektiv kan vi lägga våra egna veck och färdas längs med målningens bana.

​

Katja Larsson, 2018