Eva Runefelt
Jag såg en gång hur munkar i apelsinfärgade klädnader mycket koncentrerat och samtidigt nästan lekfullt lade en stor mandala av olikfärgade sandkorn. Det tog lång tid. En av dem upptäckte att en liten insekt förirrat sig in i det klarlysande färgbygget och lyfte försiktigt upp den utan att skada varken den eller mandalan. En mandala kräver stadig hand och hög koncentrationshalt. Formen må vara given men är inte någonting slutet - mandalan tycks leva genom en obruten samverkan mellan partikel och helhet.
Minnet kommer för mig när jag betraktar Sonja Larssons målningar - Larsson använder ett liknande byggnadssystem och korresponderande, när hon sätter kvadrat, ellips eller linje i rörelse. Konstverken är omkring två gånger två meter, det betyder att den lilla beståndsdelen, ta t ex kvadraten, ges en nästan dansant känsla av frihet i det stora formatet. Här pågår så uppenbart ett samtal på flera nivåer, mellan del och hel bild och mellan olika skikt färg. Eftersom det handlar om en lager på lager-teknik är arbetsmetoden tidskrävande och fordrar uthållighet, fokusering. Långsamheten är både metod och byggsten.
Sonja Larsson ger sig själv ett mycket strängt utgångsläge - enkel grundform, inga utvikningar och bisatser. Så skapas hennes sparsmakade uttryck; motstånd tarvas för att ge skärpa och klarhet.
Storformatet skänker lugn, befrielse - urformen kan bre ut sig, ta plats. Det är ett tålmodigt och inväntande sätt att närma sig den idé som ska resultera i ett synligt verk på duk. Ett närmast arkitektoniskt, matematiskt byggtänkande för att hitta de exakta färgnyanserna och hur de, tillsammans, spelar renaste klang. Larssons byggnationer förknippar jag inte med tinglighet, det rör sig mer om ett envetet sökande - vad händer med formen om man mångfaldigar den och sedan utsätter flera av dem för varandra? De är inte identiska i sin upprepning, inte kloner utan skentvillingar, finstilta nyanser av varandra som begär av betraktaren ett sensibelt seende. Tålamod, ingen brådska. Man kan betrakta dem som textila vävar, gobelänger men också, samtidigt, som skugg- och färgspel, prismor lagda på duk. Se bara skillnaden mellan färg struken horisontalt och vertikalt, hur en andning uppstår, ett levande skimmer.
Så finns här trådens trolleri, linjens möjliga utformning. Jag tänker bikupecell, mänskliga celler, molekyler. Vibrationer, ljud som är egna kroppar. De förökar sig till olika mönster - ellipser krockar mjukt, glider in i varandras revir och förändrar bilden. De vilar i det vita, det skenbart tomma, för att uppnå balans och rörelse. Den tunna linjen är stark som björntråd, utlagd och sträckt, för att sedan fästas vid gömda punkter. Så bildas vaggor och nystan, effektfullt svävande mobiler på båda sidor av ett plexiglas. En hisnande genomskuren planet i sakta mak genom rymden.
Det finns en melodiös rytm i Sonja Larssons skapande, en avskalad och finstämd rörelse. Larsson letar system som ljuder, visualiserade ackord som rör sig och som mönstrar det osynliga rummet. Hennes mönster, eller kartor, är också mentala - så här kanske man kan föreställa sig att förnimmandet formas till tanke som formas till bild. Och som, likt munkarna med sin mandala, också föder en förhöjd känsla av närvaro.
Eva Runefelt 2009